Gruvmiljöer

Gruvmiljöer är de arbets- och omgivningsförhållanden där gruvdrift och relaterade processer bedrivs. Begreppet omfattar både underjordiska gruvor och dagbrott samt tillhörande anläggningar för mottagning, behandling, transport och ventilation, vattenhantering och avfallshantering. Miljön påverkas av geologiska förhållanden, bergmekanik och teknikval, vilka sammanvägs i utformningen av drifts- och säkerhetsrutiner.

Underjordiska gruvmiljöer kännetecknas av begränsad yta, varierande temperatur och luftfuktighet, samt behov av kontinuerlig ventilation och luftkvalitetsövervakning. Dagbrott kännetecknas av öppna utrymmen och yttre väderförhållanden, men även där finns risker som ras, sprängningar, damm och maskinbuller. Gemensamt är krav på skyddsåtgärder, belysning och kontrollerad arbetsmiljö samt systematik för riskbedömning och operativ säkerhet.

Hälsa och säkerhet står centralt i gruvmiljöer. Arbetare kan utsättas för damm (inklusive respirabelt kvartsdamm och andra partiklar), gaser som metan eller koloxid, radon samt buller och vibrationer. Åtgärder inkluderar ventilationssystem, processutrustning för damm- och gasreducering, regelbunden arbetsmiljöuppföljning, bruk av personlig skyddsutrustning och regelbundna utbildningar i säkerhet och katastrofberedskap.

Miljömässigt kräver gruvverksamhet vattenhantering, avfall och restprodukter, samt skydd av omgivande ekosystem och vattenkvalitet. Rehabilitering och landskapsåterställning efter avslutad verksamhet är också viktiga delar. Regulation och tillsyn följs ofta inom ramen för arbetsmiljölagstiftning och miljölagstiftning, inklusive nationella myndigheter och operativa standarder. Teknisk utveckling inom geoteknik, ventilation och automatisering bidrar till säkrare och mer hållbara gruvarbeten.