Glasblæsning

Glasblåsning är en glasformgivningsteknik där smält glas blåses upp i en bubbla genom att blåsa luft in i en glasbulle som bildas på spetsen av ett blåsrör. Genom att snurra, värma och forma glaset samt använda formar kan föremål få olika proportioner, ytor och färger. Tekniken används för allt från vardagsföremål som vaser och skålar till konstnärliga skulpturer och installationer.

Historia: Glasblåsning tros ha uppstått i östra Medelhavet omkring århundraden före vår tideräkning och spreds under romarrikets tid. I Venedig utvecklades Murano-tekniker på 1200-talet som förfinade färgat glas och fria former. Under kommande sekler etablerades glasblåstraditioner i Böhmen, Tyskland och Nederländerna. Med industrialiseringen på 1800- och 1900-talen utvecklades både industriell produktion och konstnärlig glasblåsning, som fortfarande praktiseras i ateljéer och i utbildningar över världen.

Teknik och utrustning: Vanliga verktyg är blåsrör, tänger och sax för hantering av varmt glas, samt en smältugn där glaset hålls flytande vid cirka 1000–1200 grader Celsius. För formning används ofta en marver (slåbord) och olika former; färg kan tillföras som färgat glas (frit) eller som strängar (kanes). Glödhål används för att återuppvärma arbetet under processen, och en pontilstång kan användas när föremålet avslutas och avlägsnas från blåsröret.

Process och variation: Arbetet börjar ofta med att samla en kula av smält glas på spetsen av blåsröret, värma och blåsa upp en bubbla, och steg för steg forma den till önskad kontur. Slutfinishen sker genom trimming, ytförfining och avkylning i en långsam svalningsugn för att undvika spänningar och sprickor.