Genomströmning

Genomströmning beskriver flödet av en vätska genom ett vävnad eller organ. Används särskilt i fysiologi om blodflöde genom vävnad eller organ, men termen kan även tillämpas på luft i lungor eller lymfa. Begreppet är närbesläktat med perfusion.

I det kardiovaskulära systemet är genomströmningen den mängd blod som passerar genom kapillärnätet per tidsenhet. Den främjar syre- och näringsleverans samt avlägsnande av avfallsprodukter. Vanligt uttryckt som blodflöde per vävnadsmängd, t.ex. ml per 100 g vävnad per minut. Flödet regleras av tryckgradienter och resistans i små kärl, och genom autoregulation anpassas det till vävnadens metabola krav.

Faktorer som påverkar genomströmningen inkluderar perfusionstryck, kärlresistans, kapillärdensitet och vävnadens metabola aktivitet. Arteriell dilatation eller konstriktion, neurohumoral kontroll, och fysiologiska faktorer som gravitation kan skapa regionala skillnader. I lungorna kopplas genomströmning till ventilation och gasutbyte genom ventilation-perfusions-matching.

Kliniskt är förändringar i genomströmningen viktiga: minskad genomströmning kan leda till ischemi och organsskada, exempel vid chock eller trombos; övergenomströmning eller ”luxury perfusion” kan uppträda efter ischemi. Bedömning görs med bildteknik och blodflödesmätningar.

Mätningar och metoder inkluderar Doppler-ultraljud, kontrastförstärkt ultraljud, perfusions-MR eller CT samt PET; i forskningen används microsphere-metoder.

Etymologi: termen härstammar från svenska genom- och strömning, alltså ett genomflöde.