GNSSkonceptet

GNSSkonceptet avser det övergripande ramverket för satellitbaserad positions- och tidsbestämning. Ett globalt GNSS består av satelliter i omloppsbanor som sänder tidssignaler, markbaserad infrastruktur som samlar in data och levererar korrigeringar samt mottagare som beräknar användarens position och lokala tid. Beräkningarna grundar sig på skillnader i tid mellan signals överföring och mottagning, och utnyttjar pseudorange-mätningar samt ofta carrierfas-mätningar. Genom att kombinera många mätningar och korrigera för felkällor som atmosfäriska störningar och multipath kan noggrannheten uppnås från meter till cm-nivå under gynnsamma förhållanden.

De viktigaste konstellationerna är GPS (USA), GLONASS (Ryssland), Galileo (EU) och BeiDou (Kina). Regionala system finns som NAVIC (Indien) och QZSS (Japan). Moderna mottagare kan använda flera konstellationer samtidigt, vilket ökar täckning, tillförlitlighet och noggrannhet. Signalerna sänds på olika frekvenser och moduleringar; användning av två frekvenser minskar jonosfäriska fel och förbättrar noggrannheten. Carrierfas-mätningar möjliggör centimeter-nivåer när kompletterande korrigeringar används, till exempel via augmentationssystem.

GNSS används inom många områden, bland annat fordons- och flygnavigering, sjöfart, lantmäteri, precisionsjordbruk, telekommunikation och tids‑ och synkroniseringstjänster för kritisk infrastruktur. För att öka tillförlitlighet och kontinuitet används augmentationstjänster såsom SBAS (till exempel EGNOS i Europa, WAAS i USA), GBAS och PPP-baserade metoder. Utmaningar inkluderar störningar som spoofing och jamming samt behovet av robusta referensramar och uppdateringar i takt med nya konstellationer och signaler.