Förundersökning

Förundersökning är den första fasen i det svenska kriminalprocessystemet. Under denna period samlar polisen och åklagaren information för att bedöma om ett brott har begåtts och om det finns grund för vidare åtgärder. Förundersökningen regleras huvudsakligen i rättegångsbalken.

Den leds av en förundersökningsledare, oftast en åklagare eller en polisinspektör, som ansvarar för planering, genomförande och uppföljning av utredningen. Beslut om vilka tvångsmedel som får användas och vilka åtgärder som vidtas fattas inom ramen för utredningen, ofta i samråd med åklagaren.

I praktiken inleds förundersökningen när det finns skälig misstanke om brott. Under utredningen genomförs olika åtgärder, såsom förhör med vittnen och den misstänkte, insamling av bevismaterial, teknisk undersökning och, vid behov, husrannsakan eller beslag med stöd av domstolsbeslut.

Den misstänkte har rättigheter under förundersökningen. Hen ska få information om vad som ligger till grund för misstanken när det är möjligt och har rätt till försvar samt rätt att ta del av material i utredningen i viss utsträckning. Sekretess och tystnadsplikt gäller för utredningen och skyddar uppgifter som kan påverka utredningen eller personer i den.

Förundersökningen kan avslutas utan åtal om bevis saknas eller om brottet inte går att styrka. Beslutet kallas avskrivning. Om utredningen däremot bedöms kunna leda till åtal väcks åtal eller beslutas om annan lämplig åtgärd.