Föroreningstäthet

Föroreningstäthet, ofta kallad koncentration av en förorening, är ett mått på hur mycket av ett oönskat ämne som finns i ett givet medium per volym eller per massa. Begreppet används inom miljövetenskap, luftkvalitet och hydrologi för att beskriva exponering och spridning av ämnen som kan vara skadliga för människor och ekosystem. Tätheten kan avse olika faser, som luft, vatten eller mark, och varierar över tid och plats.

Enheter varierar med medium: i luft anges ofta mikrogram per kubikmeter (µg/m3) eller i termer av partikelantal (ppm/ppb); i vatten ofta milligram per liter (mg/L) eller mikrogram per liter (µg/L); i jord eller sediment ofta milligram per kilogram torrvikt (mg/kg). Begreppet kopplas också till partiell fördelning mellan faser via en partioneringskoefficient (t.ex. Kd), vilket beskriver hur mycket av en förorening som finns i varje fas.

Beräkning och tolkning: i vätska eller gas är koncentrasionen C = m/V, där C är koncentrationen, m är massan av föroreningen och V är volymen. I fasta media används ofta C = m_förorening / m_solid eller rapportering som mg/kg torr vikt. Sorption, degradering och dilution påverkar måttet och gör det nödvändigt att tolka resultat i sammanhanget, särskilt vid jämförelser över rum eller tid.

Användning och begränsningar: föroreningstäthet används vid miljöprovtagning, riskbedömning, uppföljning av förorenade områden och utformning av saneringsåtgärder. Gränsvärden och riktlinjer från myndigheter sätter accepterade nivåer för jämförelse. Begränsningar inkluderar heterogenitet i fältet, temporära förändringar och osäkerhet i provtagning och analys.