Förbränningsmotorn

En förbränningsmotor är en maskin som omvandlar kemisk energi i ett bränsle till mekaniskt arbete genom en kontrollerad förbränning med oxidatorn inuti motorn. De flesta moderna förbränningsmotorer är interna kolvmotorer där förbränningen sker i cylindrarna och högt tryck driver kolvarna.

Den vanligaste typen är kolvmotorer, oftast fyrtakts- eller tvåtakts. Bensin och diesel är dominanta bränslen; biobränslen, naturgas och LPG används också. Andra konstruktioner inkluderar gasmotorer och turbomotorer.

Ett typiskt fyrtaktsförlopp är insug, kompression, förbränning och avgas. Bränslet antänds vid rätt tidpunkt så att trycket pressar kolven. Dieselmotorer förlitar sig på självantändning vid högre kompression utan tändstift, medan bensinmotorer oftast kräver gnista.

Effektivitet och prestanda varierar med konstruktion och driftsförhållanden. Praktisk termisk effektivitet ligger ofta i intervallet cirka 25–40 procent. Dieselmotorer har generellt högre effektivitet än bensinmotorer, särskilt med turbo, direktinsprutning och höga kompressioner.

Historia: Fyrtaktsprincipen utvecklades under 1800-talet av Nikolaus Otto; dieselmotorn följde efter av Rudolf Diesel i slutet av 1890-talet. Sedan dess har konstruktionerna blivit mer effektiva och renare genom bättre förbrännings- och avgasreningsteknik.

Användning: Förbränningsmotorer används i personbilar, lastbilar, motorcyklar, fartyg och många typer av maskiner samt små kraftverk. Trots ökande elektrifiering förblir de centrala där energitäthet och infrastruktur kräver kontinuerlig drift.