Fältbegränsningar

Fältbegränsningar är regler som tillämpas på ett fält eller en kolumn i en databas för att begränsa vilka värden som får lagras. Syftet är att säkerställa dataintegritet och kvalitet genom att fånga fel vid insättning och underlätta senare analys.

Vanliga typer av fältbegränsningar inkluderar begränsningar av datatyp och längd (t.ex. varchar(255)), NOT NULL eller NULL, UNIQUE och PRIMARY KEY, CHECK-kontroller som begränsar värden (t.ex. ålder mellan 0 och 120), användning av ENUM eller definierade uppsättningar av värden samt mönstermatchning för format (t.ex. e-post). En viktig form av begränning är referensintegritet via FOREIGN KEY.

Implementering: I relationsdatabaser definieras fältbegränsningar som constraints i SQL, exempelvis NOT NULL, UNIQUE, PRIMARY KEY, FOREIGN KEY och CHECK. I applikationslogik eller genom ORM-ramverk kan motsvarande valideringar genomföras, ofta för att spegla samma regler som i databasen.

Fördelar och överväganden: Fältbegränsningar förbättrar datakvaliteten, underlättar felsökning och stödjer konsekvent analys. De kan dock innebära extra skrivkostnader och öka komplexiteten vid schemaändringar, så en balanserad strategi innebär ofta att vissa regler implementeras både i databasen och i applikationslagret.

Relaterade begrepp inkluderar referentiell integritet, databasdesign och validering.