Fyrapunktsböjning

Fyrapunktsböjning är en materialtest som används för att bestämma böjfasthet och böjningsmodul hos bland annat trä, keramer, polymerer och kompositer. Provet stöds vid två yttre stöd och två lika belastningar appliceras mellan stöden, vilket skapar ett område mellan belastningarna där böjningsmomentet är konstant. Denna uppställning ger ett jämnare böjningssvar över en längre del av provet jämfört med trepunktsböjning och minskar samtidigt effekten av lokala spänningskoncentrationer.

Provet har vanligtvis ett rektangulärt tvärsnitt med mått b (bredd) och h (höjd). Beroende på uppställning och geometri bestäms den maximala böjningsmomenten M i området med konstant moment. Beroende på detta används den klassiska böjningsformeln σ = M c / I där c är avståndet till yttersta fiber och I är tvärsnittets tröghetsmoment (för rektangulärt tvärsnitt I = b h^3 / 12 och c = h/2). I praktiken rapporteras således både böjningsstyrka (flexural strength) och böjningsmodul (flexural modulus) av materialet.

Resultatet påverkas av provets orientering, fukt, temperatur, lasthastighet, sprickor och materialets inhomogenitet. Fyrapunktsböjning används där man vill få ett stabilt och jämnt böjningssvar över ett större område än vid trepunktsböjning, vilket gör testet särskilt användbart för kompositer och material med anisotropa egenskaper.

Standarder som anger provstorlek, stödavstånd och lastkonfigurationer finns inom internationella ISO-, ASTM- och europeiska standarder. Svaren används för jämförelser mellan material, kvalitetskontroll och materialutvärderingar i forskning och industri.