Fototransistorin

Fototransistorin, eller fototransistorn, är en transistor vars funktion styrs av inkommande ljus. Den används som en ljuskänslig förstärkare och har oftast ingen extern baskontakt, eftersom ljuset som träffar basregionen genererar en basström som reglerar kollektor-emitterströmmen. Strömmen mellan kollektor och emitter ökar i respons till ljusintensiteten och förstärks av transistorens gain.

Den vanligaste typen är en bipolär fototransistor (BJT). Ljuset absorberas i basområdet och skapar elektronströmmar som används för att förstärka den omedelbara signalen. Basströmmen är vanligtvis liten och driven av ljuset, vilket gör att kollektor-emitterströmmen blir proportionell mot ljuset. Eftersom basen normalt inte är tillgänglig via externa körledningar styrs enbart ljuset signalens styrka.

Materialvalen är oftast kisel, men andra halvledare som galliumarsenid (GaAs) eller galliumfosfid (GaP) förekommer för specifika våglängder. Den relevanta våglängdsresponsen för kisel sträcker sig vanligtvis från ungefär synligt ljus upp till nära infrarött (cirka 400–1100 nm). Fototransistorens hastighet är i allmänhet lägre än hos rena fotodioder, vilket gör den mindre lämplig för mycket snabba applikationer. Modellernas respons och temperaturkänslighet varierar mellan tillverkare och konstruktion.

Användningen omfattar ljusdetektering i automationssystem, opto-isolering via fototransistor i optokopplare, närhetssensorer och andra sensorkomponenter där högt förstärkningsvärde krävs. Fördelarna inkluderar enkel installation och hög förstärkning; nackdelarna inkluderar begränsad hastighet och känslighet för bakgrundsljus, vilket kräver korrekt biasering och avskärmning i praktiska tillämpningar.