Fluorförstärkning

Fluorförstärkning är en samling tekniker som syftar till att öka intensiteten eller varaktigheten hos fluorescerande signaler i biologi- och kemilaboratorier. Genom sådana metoder kan man förbättra känsligheten i fluorimetriska, mikroskopiska eller immunfluorimetriska analyser och därmed möjliggöra upptäckt av låga molekylmängder eller svåra mål.

Vanliga strategier inkluderar enzymatiska förstärkningar där ett enzym, till exempel horserad peroxidase (HRP), används för att katalysera deposition av fluoroforer vid målet och därigenom uppnås lokal signalförstärkning; nukleinsyrabaserade metoder som bygger upp många fluoroforebindelser eller används i system som tyramide signal amplification (TSA); samt nanomaterialbaserade tekniker som använder kvantprickar eller andra fluoroforer för ökad ljusstyrka och stabilitet. Andra angränsande metoder optimerar fluoroforernas kvantutbyte och fotostabilitet eller använder energiöverföringsprinciper såsom FRET i signalförstärkande upplägg.

Användningsområden inkluderar immunfluorescens, in situ-hybridisering, fluorescensflödescytometri och avancerad mikroskopi, där högre signalintensitet möjliggör tydligare bilder och bättre kvantifiering. Fördelarna är högre känslighet och lägre detektionsgränser, medan begränsningar inkluderar ökad bakgrund, risk för artefakter, högre kostnader och större krav på optisk utrustning samt protokollkomplexitet.

Forskningen inom fluorförstärkning fortsätter att söka metoder som kombinerar stark signalförstärkning med hög specificitet och snabbhet, samtidigt som man minimerar fotoblekning och multiplexeringsproblem. Termen används som bred referens till förstärkningstekniker i fluorescensbaserade analyser.