Excitatoriska

Excitatoriska, eller excitatoriska signaler, är inom neurovetenskap termen för signaler som ökar sannolikheten att en neuron når tröskeln och avfyrar en aktionspotential. Dessa signaler bidrar till uppbyggnaden av nervnätverkets aktivitet och koordineringen av kommunikation mellan neuroner.

Den vanligaste excitatoriska neurotransmittorn i centrala nervsystemet är glutamat. I vissa synapser, som i musklernas neuromuskulära kontakt, dominerar acetylkolin. Glutamat verkar främst via jonotropa receptorer som AMPA-, NMDA- och kainatreceptorer, vilka öppnar natrium- och i vissa fall kalciumkanaler och därigenom genererar en excitatorisk postsynaptisk potential (EPSP). Det finns även metabotropa glutamatreceptorer som verkar mer långsamt och indirekt.

Balansen mellan excitation och inhibition är central för nervnätverkets funktion. Inhibitoriska synapser, som använder GABA eller glycin, dämpar neurala svar och begränsar överdriven aktivitet. Denna balans påverkar allt från sensorisk bearbetning till lärande och minne. Hit tas betydelsen av synaptisk plasticitet, där excitatorisk transmission bland andra faktorer deltar i processen som långtids-potentiering (LTP), särskilt i hippocampus och cortex, och därmed påverkar inlärning.

Exzessiv excitatorisk transmission kan orsaka excitotoxicitet och neuronell skada vid tillstånd som stroke eller hjärnskada. Förståelse av excitatoriska system har varit grundläggande för forskningen om kognition, neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska tillstånd.