Evangelierna

Evangelierna, eller de fyra evangelierna, är de första fyra böckerna i Nya Testamentet. Traditionellt tillskrivs de Matteus, Markus, Lukas och Johannes, och de räknas som kanoniska i de flesta kristna samfund. De lämnar en sammanfattad redogörelse för Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse.

De tre första evangelierna—Matteus, Markus och Lukas—kallas de synoptiska evangelierna eftersom de följer liknande ordningsföljd och innehåll. De beskriver Jesus från Nasaret, hans förkunnelse om Guds rike och hans gärningar, inklusive mirakler och lidande. Matteus betonar ofta hur Jesus uppfyller judiska profetior, Lukas betonar barmhärtighet och social rättvisa, medan Markus är kortfattad och handlingsdriven. Johannes skiljer sig med längre teologiska resonemang och unika händelser som inte finns i de synoptiska.

Författarskapen är föremål för debatt. Traditionellt tillskrevs evangelierna apostlarna eller deras närstående, men modern forskning menar att texterna har anonymt ursprung och skapats inom olika tidiga kristna grupper. Tidsmässigt dateras Markusevangeliet vanligtvis till cirka 60–70 e.Kr., Matteus och Lukas till cirka 80–90 e.Kr., och Johannes till cirka 90–110 e.Kr.

Det synoptiska problemet handlar om varför Matteus, Markus och Lukas liknar varandra så mycket. Den mest inflytelserika förklaringsmodellen är Markuse-prioritet, kompletterad av en gemensam källa (Q) och andra muntliga traditioner. Denna teori har påverkat hur forskare uppfattar textens ursprung och redaktionella process.

Evangelierna utgör centrala källor i kristen teologi och gudstjänst, och de har haft stort inflytande på litteratur, konst och kulturhistoria. Deras översättningar och studier formar fortsatt förståelsen av Jesu liv och tidiga kristendom.