Dødsfasen

Dödsfasen, inom vården ofta benämnd som den döende fasen, är den sista fasen i livet där kroppens funktioner gradvis upphör. Det är en mycket individuell process som kan vara from timmar upp till dagar och varierar mellan personer, diagnoser och vårdmiljö.

Vanliga tecken och symtom under dödsfasen inkluderar minskat medvetande och ökad sömnighet, där personen blir mindre responsiv. Andningen kan bli oregelbunden med perioder av snabb, ytlig andning följt av apnéer (uppehåll i andningen) eller andra förändringar i andningsmönstret. Det kan uppträda ett dödsrassel – ett ljud från slem som inte sväljs effektivt – samt kallare hud och missfärgningar i armar och ben (mottling). Muntorrhet och minskat intag av mat och dryck är vanligt, liksom minskat urinutsöndring. Ibland förekommer oro eller förvirring i en senare fas, även kallad terminal delirium. Smärta och svår dyspné bör lindras enligt palliativ vårdstandarder.

Faserna beskrivs ofta som en pre-aktiv dödsfas och en aktiv dödsfas. Den pre-aktiva fasen kännetecknas av ökad sömnighet och avkoppling, medan den aktiva fasen inbegriper tydligare förändringar i medvetandegrad och andning. Tiden är mycket flexibel och individuellt anpassad.

Vård och stöd fokuserar på komfort. Palliativ eller hospisvård hanterar smärta, andningssvårigheter och munvård, samt stöd till närstående och andlig eller psykosocialt stöd. Efter döden följer vanligtvis överlämning till rättsliga och kulturella rutiner, med hänsyn till familjens önskemål och traditioner. Dödsfasen är ett naturligt men ofta emotionellt utmanande skede för närstående.