Dopplerförskjutningen

Dopplerförskjutningen är ett fysikaliskt fenomen som beskriver förändringen i frekvensen eller våglängden av en våg i förhållande till en observatör som rör sig i förhållande till vågkällan. Fenomenet är namngivet efter den österrikiska fysikern Christian Doppler, som först beskrev det 1842. Effekten uppstår oavsett om det är källan som rör sig, observatören som rör sig, eller båda.

När en vågkällas rörelse är riktad mot observatören, komprimeras vågorna och observatören uppfattar en högre frekvens (eller kortare våglängd). Om källan rör sig bort från observatören, sträcks vågorna ut, vilket resulterar i en lägre uppfattad frekvens (eller längre våglängd). Ett vanligt exempel är ljudet från en bil: när bilen närmar sig hörs ljudet ljusare (högre frekvens), och när den passerar och avlägsnar sig blir ljudet mörkare (lägre frekvens).

Dopplerförskjutningen är inte begränsad till ljudvågor utan gäller även för andra typer av vågor, såsom ljus och elektromagnetiska vågor. Inom astronomi används dopplerförskjutningen för att bestämma om stjärnor och galaxer rör sig mot eller bort från jorden, och med vilken hastighet. Denna rörelse kan detekteras genom en förskjutning i ljusets spektrum, en så kallad röd- eller blåförskjutning. En röd-förskjutning indikerar att objektet rör sig bort, medan en blå-förskjutning indikerar att det rör sig mot oss. Dopplereffekten har även tillämpningar inom radar, medicinsk ultraljud och hastighetsmätning.