Djuphavsmiljöer

Djuphavsmiljöer är de delar av världshaven som ligger djupt under havsytan. De har vanligtvis mycket lite eller inget solljus, konstant låga temperaturer, högt hydrostatiskt tryck och begränsad tillgång till näring. Energin som driver dessa ekosystem kommer ofta från nedfall av organiskt material från ytvattnet eller från kemisk energi som utvinns vid geotermiska ventiler och kalla utsläpp.

Miljöerna delas ofta in i zoner baserat på djup: bathyal, abyssal och hadal. Bathyal sträcker sig ungefär från 200 till 2000 meter, abyssal från cirka 2000 till 6000 meter, och hadal över 6000 meter. Landskapen inkluderar abyssala slätter och topografiska fält längs mitt-oceaniska ryggen, djuphavsvulkanism vid hydrotermiska ventiler samt kalla utsläpp som stödjer specialiserade samhällen.

Organismerna i djuphavsmiljöerna är anpassade till mörker och högt tryck. Många arter saknar syn eller är bioluminescerande, medan andra lever med mycket långsam metabolism. Näring kommer huvudsakligen från nedfall av organisk materia, men längs hydrotermala ventiler och kalla utsläpp används kemotrofiska bakterier som omvandlar oorganiska ämnen till energi, ofta i symbios med djur som musslor och maskar. Typiska livsformer inkluderar maskar, musslor, snäckor, kräftdjur, fiskar och svampar.

Forskningen i djuphavsmiljöer bedrivs med ROV:er och andra undervattensfarkoster samt bemannade expeditioner. Dessa ekosystem är viktiga för den globala kol- och näringscykeln och har betydelse för biodiversiteten i havet. Hot mot djuphavsmiljöer inkluderar djuphavsbrytning, överfiske, klimatförändringar och spridning av mikroplast. Bevarandeinsatser kräver internationella regler och skyddade områden samt stöd till fortsatt forskning.