Direktkoppling

Direktkoppling, eller direktkoppling inom elektronik, är en metod där signalsteg kopplas direkt utan mellanliggande kopplingskomponenter som kondensatorer eller transformatorer. Genom direktkoppling kan man överföra signaler över mycket låga frekvenser, inklusive direktström (DC), och få en mycket bred bandbredd utan lågpassbegränsningar som ofta följer av kappningselement.

Principer och designaspekter: I en direktkopplad förstärkare kopplas utgången från ett steg direkt till ingången på nästa utan avkoppling. Detta kräver noggrann biasing av varje steg och ofta en stabil, symmetrisk strömförsörjning (till exempel ±V). Eftersom varje etapp kan påverka DC-nivån hos nästa etapp måste man hantera offsetspänningar, termisk drift och ström-våglikhet, ofta med återkoppling och matchade komponenter för att begränsa drift och få rätt arbetspunkt.

Fördelar och begränsningar: Fördelarna inkluderar mycket bred bandbredd och en enklare signalväg utan kopplingskomponenter som kan introducera fasförskjutningar eller lågpassförlust. Nackdelarna är känslighet för temperatur- och offsetdrift, vilket kan driva förstärkaren ur dess korrekt arbetsområde över tid. Direk­tkoppling kräver därför ofta noggrann termisk stabilisering, användning av negativa återkopplingssystem och ofta såväl precisa som temperaturkompenserade bias-noder.

Användningsområden: Används i DC-förstärkare, instrumentförstärkare och inbyggda kretsar där man vill bevara DC-information och uppnå hög genomsläppt bandbredd. Finns ofta i integrerade kretsar och servosystem där stabil DC-utsignal är kritisk.