D2receptorernas

D2-receptorerna, eller dopamin D2-receptorer, är en av dopaminreceptorfamiljen. De är G-protein-kopplade receptorer (GPCR) som oftast signalerar via Gi/Go och hämmar adenylylcyklas, sänker cAMP-nivåer och modulerar olika jonkanaler. Genen DRD2 ger två huvudsakliga isoformer genom alternativ splicing: D2L (lång) och D2S (kort). D2S används framför allt som presynaptisk autoreceptor, medan D2L huvudsakligen är postsynaptisk.

Distributionen av D2-receptorerna är bred i hjärnan men dominerar i striatum (nucleus caudatus och putamen) samt i mesolimbiska och mesokortikala dopaminerga banor som nucleus accumbens. De finns även i hypofysen där de hämmar prolaktinfrisättning. Funktionellt spelar D2-receptorerna en central roll i motorik via nigrostriatala vägen, belöning och motivation i mesolimbiska vägen samt i vissa kognitiva processer och reglering av prolaktinnivåer.

Farmakologiskt är D2-receptorerna centrala mål för antipsykotiska läkemedel; många av dessa är D2-antagonister som minskar dopaminets signalering och därmed psykotiska symtom. D2-agonister används vid Parkinsons sjukdom för att ersätta dopaminbrist i nigrostriatala system, exempelvis bromokriptin och pramipexol. Partiell agonist som aripiprazol används också inom psykiatrin.

Signaleringsvägarna innefattar Gi/o-medierad minskning av cAMP och påverkan på kalciumkanaler samt öppning av GIRK-kanaler. D2-receptorer kan även signalera via beta-arrestin och aktivera AKT/GSK-3-signalvägar, vilket är relevant för läkemedelsmekanismer. D2L och D2S skiljer sig i presynaptisk autoregulation och i delvis i biologiska effekter.

D2-receptorer kan bilda heteromerer med adenosin A2A-receptorer i striatala neuroner, och A2A-antagonister kan modulera D2-signalering, vilket har terapeutiskt intresse särskilt vid Parkinsons sjukdom.