Blandmetoderna

Blandmetoderna, eller blandade metoder, är en forskningsansats som kombinerar kvantitativa och kvalitativa metoder, data och analyser inom ett sammanhängande studieprogram. Syftet är att utnyttja båda metoders styrkor för att uppnå en mer heltäckande förståelse av ett fenomen än vad enbart en metod kan ge.

Historiskt utvecklades blandmetoderna i slutet av 1900-talet. Viktiga bidragsgivare är Creswell samt Tashakkori och Teddlie, som lade grunden för teoretiska ramverk och praktiska designs för hur man systematiskt blandar metoder. Inom forskningen används olika designstrategier där tidsplanering och integrering av data mellan kvantitativa och kvalitativa delar är centrala.

Vanliga designalternativ inkluderar konvergent parallell design, där kvantitativ och kvalitativ data samlas in nästan samtidigt och integreras i analysen; förklarande sekventiell design, där kvantitativa resultat följs upp av kvalitativ forskning för att förklara fynden; samt utforskande sekventiell design, där kvalitativ data först utförs och därefter följs upp med kvantitativ testning. Andra varianter inkluderar inbäddade (embedded) design och flerpågående eller multiphased designs. Blandmetoderna förutsätter ofta ett pragmatiskt synsätt snarare än ett strikt paradigmskifte, där forskaren väljer metoder utifrån forskningsfrågans krav.

Styrkorna inkluderar triangulering av bevis, bredare insikter, och ökad relevans för komplexa problem. Utmaningarna består i komplex planering, större resursbehov, behov av kompetens i båda metodområdena och svårigheter med att integrera olika typer av data och slutsatser.

Användningsområden finns inom vård och folkhälsa, utbildning, samhällsvetenskap, offentlig förvaltning och teknik. Etiska överväganden inkluderar hantering av deltagares integritet och dataskydd över olika faser och datatyper.