Blästring

Blästring är en ytbehandlingsmetod där ett abrasivt material accelereras och riktas mot en yta för att avlägsna beläggningar, rost, färg eller smuts samt för att ge ytan en viss textur och förbättra vidhäftning vid efterföljande behandling. Metoden används för rengöring, ytförberedelse och ibland för att skapa en strukturerad yta som bättre fäster efterföljande beläggningar.

Processen sker vanligtvis i en blästringsmiljö eller i ett blästrum där partiklarna avfyras med tryckluft eller genom ett roterande hjul. En pistol eller munstycke styr avfyrningen och skyddar omgivningen, medan tryck, partikelstorlek och typ av media avgör hur effektivt arbetet blir och vilket ytförändring som uppnås.

Media som används är varierande och inkluderar glasperlor, garnet, aluminiumoxid, keramiska partiklar samt stålbaserade medier som stålgrit eller stålskott. Historiskt användes även sand, men silikadammens hälsorisker har lett till att man oftare väljer silikafri media i modern blästring.

Användningsområdena är breda: borttagning av rost och gamla beläggningar från metallkonstruktioner, förberedelse av ytor inför målning eller beläggning, rengöring av skeppsfasader och arkitektoniska ytor, samt texturering för bättre vidhäftning. Blästring producerar damm och partiklar och kräver lämplig skyddsutrustning, ordentlig ventilation samt hantering av avfall och media enligt lokala regler. Metoden utvecklades under 1800-talet och anses ofta ha uppfunnits i samma tidsram av Benjamin Chew Tilghman.