Böjningsformer

Böjningsformer är de olika varianterna av ett ord som visar grammatiska kategorier såsom nummer, genus, kasus och tid. Begreppet används inom grammatik för att beskriva hur ord ändras beroende på dess syntaktiska funktion. I svenska är systemet relativt litet jämfört med språk med omfattande böjningsparadigm, men böjningsformerna är centrala för meningsbyggnad och tydlighet.

Nouns böjs i svenska för antal och bestämdhet. Exempel: bok (indefinit singular), boken (definit singular), böcker (indefinit plural), böckerna (definit plural). Genitiv bildas vanligtvis med suffixet -s, till exempel bokens färg (“book’s color”).

Adjektiv böjs för att överensstämma med det substantiv de beskriver i antal och bestämdhet, och ibland i genus. Exempel: en röd bil, ett rött hus (obestämd form), den röda bilen, det röda huset (bestämd form). Plural: röda bilar, de röda bilarna. Olika inflektionsmönster förekommer beroende på adjektivets starka eller svaga böjning.

Verbs böjning omfattar tempus och aspekt. Finita verbformer i svenska markerar inte person eller nummer (talar, talade, har talat). Infinitivformen är att tala; presens slutar ofta på -ar/-er/-r beroende på verbsklass; preteritum oftast -ade/-de. Supin används i perfekt och pluskvamperfekt tillsammans med hjälpverb. Imperativ finns också.

Pronomen har tydliga kasusavvikelser: nominativ (jag, du, han, hon, vi, ni, de) och objektsformer (mig, dig, honom, henne, oss, er, dem). Possessiva pronomen: min/mina, din/dina, hans, hennes, vår/vårt/våra, er/era, deras. Reflexiva pronomen: sig. Numerala ord kan också visa böjningar i vissa sammanhang.

Sammanfattning: Böjningsformer är grundläggande i morfologi och varierar mellan språk, men i svenska regleras de främst av nummer, bestämdhet, genus hos adjektiv och tidsmarkörer hos verb.