inflektionsmönster

Inflektionsmönster är de systematiska kopplingarna mellan en ords olika böjningsformer, där varje form återspeglar en grammatisk funktion som numerus, bestämdhet, tempus eller modus. Sådana mönster uppträder i lingvistiska paradigmer och gör att ordet kan fungera i olika syntaktiska roller utan att byta ordklass.

Nominal inflektion omfattar substantiv och adjektiv: i svenska betyder detta främst pluralbildning och definithet, där definithetsmarkeringen ofta sker som suffix (boken, böckerna). Pluralbildningar varierar mellan ord och kan påverka adjektivets form. Verbal inflektion anger tempus och aspekt samt innehåller böjningsklasser (i svenska: starka och svaga verb) där starka verb ofta ändrar stamvokal i preteritum (t.ex. sjunga – sjöng) medan svaga verb får -de eller -te i preteritum och olika participformer (sjungande, sjungit). Adjektiv böjs för numerus och definithet samt kompareras (stor, större, störst).

Inflektionsmönster varierar mellan språkssystem. Vissa språk är fusionala, där en ändelse bär flera grammatiska betydelser samtidigt; andra är agglutinativa, där varje affix uttrycker en tydlig, isolerad funktion (turkiska, finska). Andra fenomen inkluderar ablaut eller stamväxling (interna vokaländringar) och suppletion vid oregelbundna verb.

Betydelse och användning: studier av inflektionsmönster hjälper till att förstå historisk utveckling, språkinlärning och språkteknologi. Inom naturalspråkteknologi används morfologiska analysatorer och lemmatisering för att hantera böjningar i text och tal.