Atterberggränser

Atterbergs gränser, ofta kallade Atterbergs gränser eller flyt-, plast- och krympningsgränser, är ett system för att beskriva hur finkorniga jordar ändrar sina egenskaper när vattenhalten varierar. Namnet härrör från den svenske agronomen Albert Atterberg. Gränserna används främst för ler- och sand-lerblandningar och utgör viktiga index i geoteknisk klassificering och projektering.

Flytgränsen (LL) definieras som vattenhalten vid vilken jorden övergår från plastisk till flytande beteende under standardförhållanden. Den bestäms vanligtvis med Casagrande-metoden: en finkornig jordblandning blandas med vatten till en pasta och utsätts för ett standardförsök där en gropari och antalet slag som krävs för att stänga ett spår i pastan registreras och korreleras till vattenhalten.

Plastgränsen (PL) är den vattenhalt vid vilken jorden övergår från plastisk till semisolid när den rullas till ett 3 mm diameter tråd mellan fingrarna; jorden spricker eller faller isär vid denna diameter. Plasticitetsindex (PI) är LL minus PL och används som ett mått på jordens plastiska karaktär.

Krympningsgränsen (SL) anger vattenhalten där ytterligare avdunstning inte längre orsakar volymförändringar i jorden. Krympningsgränsen mäts vanligtvis med krympningsförlopp eller liknande testmetoder.

Användning och betydelse: Atterbergs gränser används för att bedöma lers svällnings- och stabilitetsbeteende, dräneringsbehov och konstruktionspåverkningar. De ligger till grund för klassificering av leriga jordar i olika system (till exempel plasticitetsklasser) och ger kompletterande information till jordens styrka och dräneringsegenskaper. Begränsningar inkluderar att testet främst gäller finfördelade jordar och att resultaten kan variera med provtagnings- och överföringsmetoder.