Atmosfärcirkulationen

Atmosfärcirkulationen är de stora mönstren av luftflöden i jordens atmosfär som transporterar värme, fukt och momentum runt planeten. Den uppkommer främst genom solens uppvärmning av ytan och jordens rotation, vilket tillsammans skapar tryckskillnader och Corioliseffekten.

Den klassiska bilden bygger på en tredelad cellmodell: Hadleycellen sträcker sig från ekvatorn till ungefär 30° latitud, Ferrelcellen från cirka 30° till 60°, och Polar cellen närmare polerna. Luft stiger vid ekvatorn, färdas polewards i övre troposfären och återvänder mot ekvatorn nära ytan. Detta skapar olika ytvindbälten: passadvindarna vid ungefär 30° N/S, de västliga vindarna mellan cirka 30° och 60°, och de polära östvindarna närmare polerna. Ovanför ytlagret finns jetströmmar i övre troposfären, särskilt den subtropiska jetströmmen och den polära jetströmmen, vilka påverkar vädret och stormarnas bana.

Regioner som ITCZ, Intertropiska konvergenszonen, kännetecknas av uppstigande varmluft och kraftiga konvektiva regn runt ekvatorn, medan subtropiska områden domineras av högtrycksbildningar som ger torra förhållanden. Denna uppdelning förklarar breda klimatzoner, marint vädermönster och regionala variationer som monsunregn i asiatiska och afrikanska lätter.

Variationen av atmosfärcirkulationen över årstider och klimatsystem som El Niño–La Niña påverkar globalt väder, medan människans klimatförändringar kan förändra intensiteten och platsen för dessa stora mönster. Forskning inom reanalys och klimatsimuleringar studerar hur cirkulationen svarar på olika forcing, och hur den driver långsiktiga klimatförändringar.