Achaemeniderna

Achaemeniderna, eller Achaemenid-dynastin, var den första stora persiska imperiet och dominerade området från cirka 550 till 330 f.Kr. Dynastin grundades av Cyrus II den store efter att han slagit Medianriket och därefter erövrat Lydia och Babylon, vilket lade grunden till ett enat rike. Namnet kommer från Achaemenes, en tidig förfader i persisk tradition.

Imperiet sträckte sig över stora delar av dagens Iran, Anatolien, Mesopotamien, Egypten och Centralasien fram till Indusdalen. Den centrala makten vilade hos kungen; administrationen var uppdelad i satrapier, provinser som styrdes under kungens överinseende. Satraperna svarade inför kungen, medan lokala lagar och sedvänjor ofta fick fortsatt utrymme. För kommunikation och handel byggdes vägar som den kungliga vägen, och administrationen använde i stor utsträckning arameiska som lingua franca.

Ekonomin byggde på tribut och ett system av viktmått och mynt som underlättade handeln. Imperiet var känt för sin relativt omfattande religiösa tolerans och förmåga att inkorporera ett stort antal etniska och kulturella grupper. Även om den centrala kungens kult stod i fokus, kunde lokalbefolkningar upprätthålla sina egna religiösa och rättsliga traditioner i många sammanhang.

Militären var omfattande och bestod av både persiska kungligheter och lokala elitgrupper. Achaemeniderna mötte grekiska stadsstater i Ionien och senare i de grekisk-persiska krigen. Bland de mest kända fälttågen finns slag som Marathon, Thermopylerna, Salamis och Plataiai.

Efter årtionden av krig och uppror föll imperiet när Alexander den store erövrade området; Darius III föll 330 f.Kr. och riket upplöstes när det mångkulturella imperiet delades upp i hellenistiska riken, framför allt det seleukidiska riket.