ögonfysiologin

Ögonfysiologin är den gren av fysiologin som studerar ögats funktioner och hur det visuella systemet uppfattar och bearbetar synintryck. Fältet omfattar ögats anatomi och fysiologi, från yttre strukturer som ögonlock och tårfilm till de intraokulära komponenterna kornea, lins, iris och näthinnan, samt den neurala banan som förbinder ögat med hjärnans syncentra. Studier inkluderar också ögats yttre miljö och dess påverkan på synen, såsom ljusstyrka, kontraktion och avspänning av ciliarmuskeln samt reglering av pupillens storlek.

Genom ögonfysiologin förstår man hur ljus tas upp av näthinnan, hur fotoreceptorerna omvandlar ljus till elektriska signaler och hur signalerna vidare leds via näthinnans neuroner till gangliecellerna och till synnerven. Dessa signaler når primära syncentrum i hjärnan och vidare bearbetas i visuella vägarna, vilket möjliggör avbildning, färguppfattning, djupseende och rörelseperception. Ögonfysiologin omfattar även funktioner som ackommodation (linsens förändring av fokus) och pupillens respons på ljus och kognitiva faktorer.

Termer och mätningar inom fältet inkluderar tårfilmens fysik och ögats yttre miljö, intraokulärt tryck och blodflöde, samt elektrofysiologiska metoder såsom elektroretinografi (ERG) och visuella potentialer. Pupillometri används för att undersöka pupillens dynamik, medan tonometri bedömer trycket inuti ögat. These tools underlättar studier av normal funktion samt tidiga tecken på sjukdomar.

Denna kunskap ligger till grund för klinisk optometri och oftalmologi och bidrar till förståelse och behandling av tillstånd som glaukom, åldersrelaterad makuladegeneration och retinopati hos diabetes samt störningar i ögats fukttillstånd.