återfångstmetoder

Återfångstmetoder är ett begrepp inom bevarandebiologi och populationsekologi som beskriver tekniker för att uppskatta en populations storlek och dess dynamik genom att märka individer och registrera deras återfångst vid senare tillfällen. Metoderna används ofta inom fiske, viltvård och ekologisk forskning för att få underlag till förvaltningsbeslut och forskning om överlevnad, rörlighet och livshistoria.

Grundprincipen är att en eller flera fångstperioder används för att märka och släppa fria individer, varpå en ny fångst genomförs och andelen märka individer bland de fångade används för att uppskatta den totala populationen. Vanliga estimatorer för stängda populationer är Petersen- och Chapman-uppskattningar, medan öppna populationer ofta analyseras med robust design eller Jolly-Seber-modeller. Designen väljs utifrån antaganden om bevarandets dynamik, fångstbenägenhet och data tillgänglighet.

Markeringar kan vara fysiska märken som öronmärken, ringar eller PIT-taggar, samt icke-invasiva alternativ som fotodokumentation eller genetiska markörer. Det är viktigt att märkningen inte påverkar individens frökrets eller överlevnad och att återfångsten är korrekt identifierad.

Assumtioner och begränsningar är centrala: ofta antas att populationen är sluten mellan perioderna (eller modeller tar hänsyn till öppna populationer), att märket finns kvar och känns igen, samt att fångstschansen är oberoende mellan individer. Vanliga källor till bias är taggtillbakadragande, märkningseffekter, heterogen fångstbenägenhet och emigration.

Användningsområden inkluderar uppskattning av populationsstorlek, överlevnad, rörelse och rumlig användning av habitat. Metoderna kräver noggrann planering, tillstånd och etiska överväganden.