växelströmsladdning

Växelströmsladdning är form av energiöverföring där strömmen som levereras via en kabel är växelström (AC). Begreppet används främst i samband med laddning av elektriska fordon och andra batteridrivna enheter. Vid laddning med växelström får enheten oftast hjälp av en ombordladdare som omvandlar AC till likström (DC) som används för att ladda batteriet.

I elfordonsladdning innebär AC-laddning att fordonets ombordladdare reglerar hur mycket effekt som tas emot från laddstationen. Laddhastigheten begränsas av fordonets och laddstationens utrustning samt tillgången till effekt i byggnaden. I europeiska sammanhang ligger vanlig laddningskapacitet för AC-laddning typiskt mellan cirka 3,7 kW och 22 kW (även högre värden förekommer vid särskilda trefasinstallationer, upp till cirka 43 kW i vissa system). För offentliga och hemmaladdare används vanligtvis anslutningar med Type 2-kontakt (Mennekes) i Europa och standarder som gör det möjligt att hantera både enfas- och trefaskopplingar.

Standards och kontakter: Växelströmsladdning regleras av internationella och regionala standarder såsom IEC 61851 som beskriver batteriladdningssystem och kommunikation mellan fordon och laddare, samt IEC 62196 som reglerar kontakter och kontakter. I Europa är Type 2-kontakten vanligt förekommande för AC-laddning. Säkerhetskrav inkluderar jordfelsbrytare (RCD), korrekt kabeldimensionering och professionell installation.

Fördelar och begränsningar: AC-laddning är vanligt under privat och kommersiell daglig laddning eftersom infrastrukturen ofta är billigare och installationer enklare. Den är generellt långsammare än likström-laddning (DC-laddning), vilket gör den mindre lämplig för snabbladdning men väl anpassad för regelbunden, vardaglig användning. Utöver fordonsladdning används växelströmsladdning också för att förse andra batteridrivna enheter och lagringssystem med AC-källa innan omvandling till DC sker internt.

---