vokalterminologi

Vokalterminologi är den delen av fonetik och fonologi som behandlar begrepp och termer som används för att beskriva vokaler i språk. Denna terminologi gör det möjligt att systematiskt beskriva och jämföra vokala ljud över språk och tidsperioder.

De centrala egenskaper som vanligtvis används för att beskriva vokaler är höjd (hög, medelhög, låg), främre–bakläget (front, central, back) samt rundning. Vokala ljud kan också skiljas åt genom nasalisation (nasala vokaler) och längd där detta är fonemiskt relevant. I vissa språk används dessutom termen tenshet (spänning) för att markera skillnader mellan mer eller mindre spända vokaler.

Notering och klassificering sker vanligtvis med hjälp av det internationella fonetiska alfabetet (IPA). IPA tillåter detaljrika markeringar av höjd, läge och rundning, samt diakritiska tecken för att visa exempelvis nasalisation eller rundningsåtgärder. Vokaler kan vara monoftonger eller diftonger, där diftonger består av en snabb förändring i vokalens kvalitet under uttalet. I vissa språk finns även längre vokaler eller kvasi-vokala segment som kan likna vokaltkontraktioner.

Vokalterminologi tar hänsyn till skillnader mellan språkens vokalsystem: antalet vokaler, deras exakta plats i vokalrummet och hur de förhåller sig till varandra genom processer som vokalharmoni, vokalförändring och historisk utveckling. Denna terminologi utgör grunden för beskrivningar av vokalens funktion i ordskapande, betoning och ljudförändringar över tid.

Se även: fonetik, fonologi, IPA, monoftong, diftong.