virtualiserings

Virtualisering är processen att skapa virtuella versioner av fysiska resurser, såsom servrar, lagring, nätverk eller operativsystem, för att möjliggöra flera isolerade miljöer på en och samma maskin. Genom en abstraktionsnivå mellan hårdvara och mjukvara kan resurser tilldelas dynamiskt, migrations mellan miljöer underlättas och systemdrift ske oberoende av den fysiska hårdvaran.

Den centrala komponenten är hypervisorn, en programvara som hanterar virtuella maskiner. Det finns två huvudtyper: Type 1 (bare-metal) körs direkt på hårdvaran och anses ofta snabbare och säkrare, medan Type 2 (hosted) körs ovanpå ett vanligt operativsystem och är enklare att använda för tester och utveckling.

Formerna av virtualisering inkluderar full virtualisering, para-virtualisering, OS-nivå virtualisering (containrar) samt applikationsvirtualisering. Full virtualisering simulerar helt hårdvaran och kör gästoperativsystem utan ändringar; para-virtualisering kräver viss anpassning av gästen; containrar delar kärnan men isolerar processer; applikationsvirtualisering kör individuella applikationer i isolerade miljöer utan fullständiga virtuella maskiner.

Vanliga plattformar och tekniker omfattar hypervisorer som VMware ESXi, Microsoft Hyper-V, Citrix/Xen och KVM, samt containerlösningar som Docker och orkestreringsverktyg som Kubernetes. Öppen standard som Open Virtualization Format (OVF och liknande) underlättar distribution.

Historiskt har virtualisering utvecklats från tidiga mainframe-lösningar till dagens x86-taton med hårdvarustöd (VT-x/AMD-V). Virtualisering är en grundläggande byggsten i molninfrastruktur och IaaS.

Användningar inkluderar serverkonsolidering, test- och utvecklingsmiljöer, disaster recovery och migrering mellan olika datacenter. Fördelarna är ökat resursutnyttjande, snabb provisionering och bättre isolering, medan riskerna inkluderar prestandaoch säkerhetsutmaningar samt ökad komplexitet.