upptäcker

Upptäcker är ett svenskt verb som betyder att hitta något som tidigare varit dolt eller okänt, eller att märka och fastställa något som inte varit uppenbart. Det används i vardagligt språk såväl som i vetenskapligt eller tekniskt sammanhang, till exempel när man finner fel, nya fakta eller nya möjligheter.

Etymologi: ordet bildas av prefixet upp- tillsammans med roten täcka (att täcka). Ursprungligen innebar det att avtäcka något nedtäckt eller dolt. I modern svenska används upptäcka också i överförd bemärkelse för att beskriva att komma fram till ny kunskap eller insikter.

Grammatik och böjning: Infinitiv är upptäcka. Presens (alla personer) är upptäcker, exempelvis jag upptäcker, du upptäcker, han upptäcker, vi upptäcker, ni upptäcker, de upptäcker. Preteritum är upptäckte. Supinum är upptäckt, som används i perfekt och pluskvamperfekt tillsammans med hjälpverbet har eller hade, t.ex. har upptäckt. Presens particip är upptäckande. Imperativ är upptäck.

Användning: Upptäcka kan ta direkt objekt, till exempel en ny art, ett fel eller en möjlighet. Det kan även följas av att- eller infinitivkonstruktioner, till exempel att upptäcka något oväntat eller att upptäcka hur något fungerar. Det är vanligt i vetenskapliga berättelser och i nyhetstexter när man rapporterar nya fynd eller insikter.