uppsåt

Uppsåt är ett grundläggande mentalt element inom svensk straffrätt som avser gärningsmannens medvetna inställning till sin handling och dess konsekvenser. Det motsvarar det centrala begreppet mens rea i andra rättssystem och är ofta avgörande för om en gärning kan bedömas som ett brott. När uppsåt föreligger anses gärningspersonen ha haft avsikt att uppnå ett visst resultat eller varit införstådd med att ett visst resultat sannolikt skulle inträffa och ändå valt att handla.

Uppsåt delas vanligtvis upp i två huvud former. Direkt uppsåt betyder att gärningspersonen klart vill åstadkomma det konkreta resultat som följer av handlingen. Indirekt uppsåt, ofta kallat uppsåt genom likgiltighet eller potentiellt uppsåt, innebär att gärningspersonen inser att följden är möjlig eller sannolik och ändå fortsätter sin handling, i viss mån att acceptera risken för att den ska inträffa. Hur uppsåtet bedöms varierar mellan olika brott och rättsliga situationer.

Bevisningen av uppsåt utgör ofta kärnan i en åtalad persons ansvar. Domstolen gör en samlad bedömning av vad gärningspersonen sagt, gjort och vad omständigheterna visar om intentionen att uppnå ett visst resultat eller acceptans av risken varit närvarande. Uppsåt står i kontrast till oaktsamhet eller vårdslöshet, som kan leda till ansvar utan ett uppsåt till följd av bristande aktsamhet.

Se även: Brottsbalken, dolus eventualis, culpa, försök.