tunnelbyggande

Tunnelbyggande innebär konstruktion av underjordiska hålrum och passager som går under markytan, berg eller vatten. Sådana konstruktioner används främst för transporttunnlar inom väg-, järnvägs- och tunnelbanetransport, men även för vattenförsörjning, avlopp, energiförsörjning och annan infrastruktur.

Historiskt har tunnelarbete varit föremål för stora risker och begränsningar i teknik. Under 1800- och 1900-talen utvecklades metoder för sprängning i berg och senare mer kontrollerade tekniker som NATM (New Austrian Tunnelling Method) samt användning av tunnelborrmaskiner (TBM). Modern kunskap betonar geoteknik, ventilation, brandskydd och säkerhet.

Två huvudmetoder används: cut-and-cover och borrad tunneldrift. Cut-and-cover grävs ut från ytan, tunneln byggs och marken återställs, vilket passar breda eller närbelägna miljöer där ytan kan användas under byggtiden. Borrad tunneldrift skapar hålrum genom berg eller jord med TBM eller genom uppdelad sprängning följt av förstärkning. Efter borrning installeras lining, ofta i form av segmentringar eller sprutbetong, och slutligen ytbeläggning och installering av ventilation, belysning och räddningsvägar.

Planering och design omfattar geotekniska undersökningar, hydrologi och grundvattenhantering, samt hänsyn till bebyggelse och miljö. Säkerhet och miljö beaktas genom riskanalyser, ventilation, brandskydd och slutlig driftsättning enligt gällande standarder. Viktiga tillämpningar är transporttunnlar, dricksvatten- och avloppssystem samt energihållbara lösningar.