transistordrivare

Transistordrivare, ofta kallat drivkrets för transistorer, är en elektronisk komponent eller modul som syftar till att leverera rätt ström och spänning till basen hos en BJT eller till grindan hos en MOSFET. Syftet är att kontrollsignalen ska kunna reglera en större belastning, samtidigt som drivrutinen isolerar och skyddar kontrollkretsen och möjliggör snabba växlingar och hög effekt.

Det finns olika typer: diskreta drivarsteg som bygger upp en delad strömförsörjning, optokopplade drivkretsar som ger galvanisk isolation, och integrerade gate-driver ICs som ofta erbjuder både hög- och låg-sidiga drivrutiner samt bootstrapped-konfigurationer. Vanliga funktioner inkluderar tillräcklig basström eller gate-drivspänning, spänningsnivåomvandling, kortslutnings- eller undervoltagesskydd, samt dödtidsfunktion för att förhindra korsande av transistorer. Drivrutinen kan också tillhandahålla isolation mellan styrkrets och effektsidan.

Användningsområden omfattar switchmode-strömförsörjningar, motorstyrning (DC-motorer och stegmotorer), ljudförstärkare och andra applikationer där effekttransistorer måste bytas snabbt och säkert. Vid val av transistordrivare beaktas logiknivåer (t.ex. 3,3 V eller 5 V), den nödvändiga drivströmmen, switchinghastigheter, samt krav på temperatur- och isoleringsspecifikationer.

Exempel på kända driv-ICs inkluderar IR2110, driverfamiljer från andra tillverkare och liknande hög- och låg-sidiga drivrutiner.