strängteori

Strängteori är en teoretisk ram inom fysik som beskriver de fundamentala byggstenarna i naturen som en-dimensionella strängar i stället för punktlika partiklar. Strängarnas olika vibrationalstillstånd motsvarar olika partiklar, inklusive gravitonen, vilket gör strängteori till en kandidat för en kvantgravitation och ett försök att förena kvantmekanik med allmän relativitet.

Föreställningen kräver extra dimensioner. De mest utvecklade varianterna, supersträngteorierna, kräver totalt tio dimensioner; i en bredare ram omfattar vissa tolkningar elva dimensioner under namnet M-teorin.

Exempel på teorier är Type I, Type IIA, Type IIB och de heterotiska strängteorierna med gauge-grupperna SO(32) respektive E8×E8. Dessa teorier anses höra samman genom dualiteter och utgör olika delar av en större, ännu ofullständigt definierad ram.

Extra dimensioner antas vara kompaktifierade på mycket små skalor, ofta med Calabi–Yau-manifolds. Olika kompaktifieringar ger olika partikelinnehåll och modulvariabler som beskriver vakuumlägen, vilket har lett till begreppet landskap av möjliga vakuum.

Status: Strängteori saknar för närvarande experimentell bekräftelse. Den fungerar främst som en teoretisk ram och ett matematiskt verktyg inom fysik och matematik. En betydande framgång är AdS/CFT-korrespondensen, som kopplar gravitation i anti–de Sitter-rumtid till en konformt fälttheori i lägre dimension, vilket används i kvantfältteori och matematisk fysik.