stoppklockor

Stoppklockor är tidsmätare som används för att mäta varaktigheten av en händelse, ofta med start- och stoppknappar. De används inom idrott, forskning och olika industriella sammanhang där exakt tidsuppföljning krävs.

Historiskt utvecklades stoppklockor ur behovet att exakt registrera tid. Den första mekaniska enheten som kunde registrera löpande tider togs fram av den franske uppfinnaren Nicolas Mathieu Rieussec i början av 1800-talet, som lade bläck på en roterande skiva för att avtrycka tidsintervall. Under 1800- och 1900-talen blev fick- och handhållna stoppklockor vanliga, utrustade med en eller flera start- och stoppknappar. Mot slutet av 1900-talet kom digitala stoppklockor baserade på kvartsdrift, som gav högre precision, fler minnesfunktioner och olika tidtagningslägen.

Typologiskt finns mekaniska stoppklockor som drivs av en uppdriven fjäder och mekaniska stopp, samt digitala stoppklockor som använder kvartsoscillator och elektronisk display. Många modeller erbjuder funktioner som lap- eller split-tider, minneslagring för flera intervaller och bakgrundsbelysning. Vissa modeller kan kopplas till timing-system, skrivare eller datorer för elektronisk resultatregistrering.

I dagens användning dominerar stoppklockor inom sport där officiell tidsmätning ofta kompletteras av avancerade timing-system; inom forskning används de för att mäta reaktionstider, hastigheter och kemiska reaktioner. Termen stoppklocka på svenska täcker både mekaniska och digitala enheter, och ord som kronograf används i mer specialiserade sammanhang inom urmakeri och avancerad tidsmätning.