stereotaktisk

Stereotaktisk, eller stereotaktik i svenskt språkbruk, avser tekniker som använder ett tredimensionellt koordinatsystem för att lokalisera mål inuti kroppen för diagnostiska eller terapeutiska ingrepp. Metoden bygger på exakt positionering av en definierad punkt i förhållande till en referensram, ofta i kombination med bilddata från CT, MRI eller PET.

Ordet härstammar från grekiskans stereos ("solid") och taktikos ("att ordna eller placera"), vilket i klinisk kontext betecknar exakt platsbestämning i tre dimensioner.

Historiskt utvecklades stereotaktik inom hjärnskirurgin i mitten av 1900-talet. Pionjärer som Spiegel och Wycis introducerade de första stereotaktiska ramarna 1947, vilket möjliggjorde målmedvetna ingrepp i hjärnan. På 1950-talet utvecklade Lars Leksell sin berömda stereotaktiska ram, en modell som senare blev central för kirurgi och radiosurgery (Gamma Knife). Under senare decennier blev tekniken alltmer bildbaserad med förbättrad registrering och stöd av robotik.

Användningar inkluderar diagnostisk biopsi, lesionering eller ablation av hjärnvävnad, samt implantat av elektroder vid djup hjärnstimulering (DBS) för rörelsestörningar. Stereotaktik används även inom radiosurgery för fokuserad strålbehandling av tumörer och kärlmissbildningar med Gamma Knife eller LINAC-baserade system.

Indikationer omfattar rörelsestörningar som Parkinsons sjukdom och dystoni, refraktär epilepsi, vissa hjärntumörer och kärlmissbildningar.

Risker inkluderar felaktig targetering eller registreringsfel, blödning, infektion och anestesi-relaterade komplikationer. Trots detta ger metoden hög precision vid lämpliga indikationer och utgör en central del av modern neurokirurgi och radiosurgery.