språkkompetens

Språkkompetens är en persons övergripande förmåga att använda ett språk effektivt och ändamålsenligt i olika sammanhang. Den omfattar färdigheter i att förstå och producera tal och skrift samt förmåga att anpassa språket till avsändare, syfte och social kontext.

Komponenterna inkluderar lingvistisk kompetens – kunskaper om språkets struktur som fonologi, morfologi, syntax och lexikon; kommunikativ kompetens – förmåga att kommunicera tydligt och ändamålsenligt i olika situationer; pragmatisk och sociolingvistisk kompetens – förståelse för regler, normer och variationer i språkbruk beroende på kontext; strategisk kompetens – förmåga att överkomma hinder genom omformulering eller andra strategier; samt läs- och skrivkompetens som stödjer kommunikation i olika medier och genrer.

Språkkompetens utvecklas genom exponering och användning, samt formell undervisning. Den bedöms ofta med standardiserade tester, muntliga och skriftliga uppgifter och genom CEFR-nivåer i många utbildningssystem. Inom samhälls- och utbildningspolitik används begreppet för att beskriva medborgares språkliga förmågor i olika kontexter, inklusive andraspråksundervisning, arbetsmarknad och integration. Språkkompetens är ofta kopplad till livslångt lärande och kulturell delaktighet.