spaningsflyg

Spaningsflyg är militär eller statlig flygverksamhet som syftar till att samla underrättelser om en motparts styrkor, positioner eller planer. Det innefattar fotografisk och filmisk dokumentation, optiska och infraröda sensorer, radar samt signal- och elektronisk underrättelse. Plattformarna är ofta specialiserade spaningsflygplan eller modifierade transport- eller jaktflygplan, men kan också vara helikoptrar eller obemannade flygfarkoster (drönare).

Historiskt uppstod spaningsflyg med ballonger och tidiga flygplan under första världskriget och utvecklades under andra världskriget till systematisk fotografisk spaning. Under kalla kriget ökade höghöjdslufthastighetsförmågor och elektronisk underrättelse, där bemannade plattformar som U-2 och SR-71 var framträdande. I modern tid har obemannade system och integrerad nätverksteknik blivit centrala, ofta i kombination med satelliter och andra sensorer, vilket möjliggör snabb informationsproduktion över stora områden.

Spaningsflyg utövas av försvarsmakter och statliga underrättelsetjänster och regleras av nationell luftfartslagstiftning och internationell rätt. Verksamheten ställer krav på flygsäkerhet, territoriell integritet och riskhantering rörande civil luftfart samt etiska överväganden vid övervakning av begränsade eller befolkade områden. Trots ökad användning av drönare och satelliter kvarstår behovet av mångsidiga plattformar som kan leverera exakt, realtidsinformation i olika operationella sammanhang.