solutstrålning

Solutstrålning, vanligt även kallad solstrålning, avser elektromagnetisk strålning som lämnar solen och når jordens atmosfär och yta. Den omfattar våglängder från synligt ljus och nära infraröd strålning till ultraviolett strålning. Denna strålning varierar med avstånd mellan jorden och solen (solkonstanten ligger ungefär vid 1361 W/m² vid toppen av atmosfären), tid på dagen, årstid, latitud och lokala väderförhållanden.

När solstrålningen når jordens atmosfär påverkas den av atmosfären genom absorption och spridning. Vissa våglängder absorberas av ozon, särskilt UV-C och en del av UV-B, medan UV-A och synligt ljus mer eller mindre når ytan. Strålningen består av direkt strålning från solen samt diffust strålning som har spridits i atmosfären. Den totala energin som når jordens yta kallas globalstrålning och är summan av direkt och diffust strålning. Uppskattningar av värdet varierar med plats, tid och väder, men kan vid klara dagar ligga upp till cirka 1000 W/m² vid solsken i zenit.

Mätning och tillämpningar av solutstrålning används inom flera områden. Radiometriska instrument som pyranometer mäter globalstrålning, medan pyrheliometer mäter direkt strålning. Solstrålningen är central för fotosyntesen, klimat och väder, och är den primära energikällan för solenergi, både i fotovoltaiska och termiska system. Den påverkar byggnaders utformning, energibehov och allmän hälsa via UV-exponering och vitamin D-syntes.