skapelseberättelse

En skapelseberättelse är en berättelse som beskriver hur universum, världen eller människorna uppstod. Sådana berättelser förekommer inom många kulturer och religioner och kan vara en del av heliga texter, muntliga traditioner eller ritualer. De fungerar ofta som en kosmologi, som svarar på frågor om hur allt blev till och hur världen är ordnad.

Innehållet varierar, men vissa teman återkommer: uppkomsten av ordning ur kaos, skapelsen av himmel, jord och vatten; skapandet av människor; och ibland skapelsens ursprung genom ord, tanke eller gudomligt ingripande. Man talar ofta om olika typer av skapelseberättelser, såsom cosmogonier (världens uppkomst), teogonier (gudarnas uppkomst) och antropogonier (människornas uppkomst). Bevarade berättelser kan vara förknippade med specifika rituella inslag eller heliga föreställningar och förklarar ofta varför vissa seder och lagar finns.

Funktioner: skapelseberättelser ger en gemensam förståelse av universums och människans plats i världen, skapar identitet och gemenskap, samt legitimerar religiösa ledare eller sociala strukturer. De kan också fungera som etiska eller pedagogiska ramverk och användas i ritualer, undervisning och konst.

Exempel på välkända skapelseberättelser är Bibelns Genesis, Mesopotamiens Enuma Elish, Popol Vuh från maya-kulturen och Kojiki från Japan. I akademiska studier används skapelseberättelser inom religionsvetenskap, antropologi och litteraturvetenskap för att förstå hur olika kulturer konstruerar verkligheten, hur myter förändras över tid och hur de förhåller sig till vetenskaplig världsbild. I modern kontext kan de även tolkas som litterära eller kulturella fenomen snarare än faktiska ursprungsberättelser.