säkerhetspolitiken

Säkerhetspolitiken är den del av utrikes- och försvarspolitiken som syftar till att skydda statens verksamhet, territoriella integritet och befolkning mot hot och risker av olika slag. Den omfattar både hårda säkerhetsåtgärder, som försvar och militära allianser, och mjuka säkerhetsåtgärder, såsom diplomati, demokratiska normer, ekonomisk stabilitet samt cyber-, energi- och klimatsäkerhet. Den syftar också till att stärka staters förmåga att hantera kriser och oförutsedda händelser.

Historiskt har säkerhetspolitiken formats av ett lands geopolitiska läge och historiska traditioner. Efter andra världskriget utvecklades ofta avskräckning och kollektivt försvar genom internationella allianser, medan vissa länder sökte neutralitet eller icke-allianspolitik. Under senare decennierna har nya dimensioner blivit centrala, där cyberhot, klimatförändringar, migration och ekonomisk konkurrens påverkar hur säkerhet uppfattas och hanteras.

Nyckelinstrumenten i säkerhetspolitiken inkluderar försvarsplanering och budgetering, diplomatiska insatser, militära insatser vid behov, sanktioner, utrikes- och utvecklingsbistånd samt krishantering och civilt försvar. Internationellt samarbete genom organisationer som EU, Förenta Nationerna och olika säkerhetsallianser spelar en betydande roll, liksom ordningar för exportkontroller och reglering av vapenhandel. Verksamheten leds av staten och dess myndigheter, i samarbete med riksdagen, militären, underrättelse- och säkerhetsorgan, näringslivet och det civila samhället.