postmodernismen

Postmodernismen är en bred kulturell och intellektuell rörelse som växte fram i västvärlden under 1960-talet och fick genomslag under 1970- och 1980-talen. Den följer modernismen men ifrågasätter dess tro på enhetliga förnuft, universella framsteg och klara meningsstrukturer. En central idé är skeptisk till stora berättelser (grand narratives) och betoning av pluralism, relativism och kontextualisering av mening. Postmodernismen främjar intertextualitet, ironi, pastischer och lek med språk, stil och genrer samt en medvetenhet om kulturens konstruktioner och om mediekulturens inflytande.

Inom litteratur, konst och kultur visar sig posten i metafiktion, referenslek och vanligen en medvetenhet om läsarens roll. Författare som Umberto Eco, Italo Calvino och Thomas Pynchon nämns ofta i samband med posten. Inom arkitektur och konst har postmodernismen förknippats med historisering, eklekticism och kritik av den funktionalistiska modernismen. Inom filosofi och teori har tänkare som Jean-François Lyotard, Jacques Derrida och Michel Foucault bidragit till dekonstruktion, språkets kontextualisering och analys av hur makt och kunskap formar verkligheten; Baudrillard har kopplats till idéer om simulacra och hyperrealitet.

Kritik och debatt kring postmodernismen innebär ofta anklagelser om relativism eller cynism samt uppfattningar om att den undviker gemensamma värderingar eller kritisk ståndpunkt. Andra ser denialen av stora sanningar som en förnyelse eller övergångsfas i kulturens utveckling. Tidsmässigt beskrivs posten som framväxande från 1960-talet och som fortsatt närvarande, även om vissa ser den som en stil eller epok som övergår i senare kulturella tendenser.