polarisationkomponenter

Polarisationkomponenter beskriver komponenter av det elektriska fältet i en elektromagnetisk våg som bestämmer ljusets polarisation i en given bas. Vanliga baser är linjära (horisontell/vertikal) och cirkulära (vänster- och högerhänt polarisation). Vid analys används ofta två ortogonala fältkomponenter, E_x och E_y, eller deras komplexa amplituder och fasrelationer.

För helt polariserat ljus används Jones-kalkylen, där polarisationsläget representeras av en Jones-vektor ψ=[E_x, E_y]^T. För inkomplett polarisering används Stokes-parametrarna S=[S0,S1,S2,S3]^T, där S0 är total intensitet och S1,S2,S3 beskriver polarisationsfördelningen i olika baser. Förhållanden mellan baser följs av rotations- och retarderande element, som ändrar relativa fasen mellan komponenterna.

Vanliga baser inkluderar linjära baser (0°, 90°) och diagonala baser (45°, 135°) samt cirkulära baser (vänster/höger). Poincaré-sfären används som ett geometriskt verktyg för att visualisera polarisationsläget och dess förändringar.

Optiska element som birefringent material och vågplattor retarderar eller roterar polarisationskomponenterna, vilket ändrar polarisationsläget. Mätning av polarisationen sker med polarisatorer och polarisimetrar, ofta genom Jones- eller Mueller-kalkylerna.

Användningsområden inkluderar fiberoptik och telekommunikation, lasersystem, bild- och spektral polarimetri samt fjärranalys och materialvetenskap.