pansystolisk

Pansystolisk, eller holosystolisk, används inom kardiologi för att beskriva ett blåsljud som täcker hela systole, från S1 till S2. Termen kommer från latin pan- (hela) och systole och beskriver ljudets tidsmässiga utbredning snarare än dess intensitet eller färg. Blåsljudet kan uppträda vid olika klaffdefekter och är en viktig led i klinisk auskultation.

Vanligaste orsakerna till pansystoliska blåsljud är mitralisregurgitation (MR), tricuspidalisregurgitation (TR) och ventrikelseptumdefekt (VSD). Ljudkvaliteten och lokalisationen varierar beroende på orsak. MR hörs oftast vid apex och kan radiatera mot axillen; TR hörs längs vänster sternotrab, och intensiteten ökar ofta vid deep respiration; VSD ger vanligtvis ett skarpt, gnisslande eller rivande holosystoliskt blåsljud som hörs bäst längst vänster parasternal rand och ofta över hela sternum.

Diagnostik bygger främst på auskultation följt av bild- och funktionsutredning. Ekokardiografi är standard för att fastställa orsak, bedöma regurgitationsgrad och påverkan på vänster eller höger kammare. EKG och röntgen kan följa i utvärderingen av hjärtats storlek och funktion.

Behandling fokuserar på den underliggande etiologin och inkluderar medicinsk behandling samt kirurgisk eller kateterbaserad åtgärd vid signifikant regurgitation eller kliniska symtom. Prognos varierar beroende på orsak, svårighetsgrad och kvarvarande klafffunktion.