oxideringsstal

Oxideringsstal, eller oxidationstal, är ett formellt antal som används som ett bokföringsverktyg i redoxkemi. Det tilldelas varje atom i en molekyl eller jon för att beskriva hur många elektroner atomen har förlorat eller tagit upp i jämförelse med sitt neutrala tillstånd. Oxidationstal är inte faktiska laddningar i molekylen, utan ett sätt att redovisa electronöverföring och balans i kemiska reaktioner.

Reglerna för att bestämma oxidationsstal är förenklade men användbara. Ett grundämne i fri form har oxidationstal 0. Ett monatomärt jons har oxidationstal lika med jonens laddning. I de flesta föreningar är syre vanligtvis -2, men i peroxider är det -1. Väte är oftast +1 när det binds till icke-metaller, men -1 i metallhydrider. Fluor är alltid -1; andra halogener har oftast negativa oxidationstal i föreningar. Summan av oxidationstalen i en neutral molekyl är 0, och i en polyatom ion är summan lika med jonens laddning. Vid tilldelning används ofta regler om elektronegativitet, där elektroner tilldelas den mest elektronegativa atomen.

Användningen av oxidationsstal är särskilt viktig vid redoxreaktioner, där oxidation innebär en ökning av oxidationstalet och reduktion en minskning. De används för att balansera redoxreaktioner och för att analysera förändringar i elektronöverföring i kemiska processer. Oxidationstal kan variera mellan olika ämnen och anses därför ofta som en kontextberoende egenskap, särskilt för övergångsmetaller och organiska föreningar.

Exempel: i CO2 är kolens oxidationstal +4 och syrets -2. I H2O är väte +1 och syre -2. I CH4 är kol -4 och väte +1. NaCl har natrium +1 och klor -1. Dessa exempel illustrerar hur oxidationstal används för att beskriva elektronöverföring i olika föreningar.