osteoklasterna

Osteoklaster, eller osteoklasterna, är stora multinukleära celler som ansvarar för bennedbrytning i benremodelleringen tillsammans med osteoblaster. De härstammar från monocyta/macrofaga-precursorer i benmärgen och bildas under påverkan av M-CSF och RANKL. Normal benomsättning beror på en balans mellan osteoklastisk resorption och osteoblastisk nybildning.

Anatomi och kännetecken inkluderar en ruffled border och resorptionslacuner där cellen bryter ner benvävnad. Osteoklaster är ofta belägna i Howship’s lacunae och är rika på lysosomala enzymer som kathepsin K. De uttrycker specifika markörer som TRAP och har flera kärnor från fusion av precursors. Deras aktivitet är nära kopplad till lokala signalsystem och benets yta.

Resorptionen sker genom att osteoklasten bildar ett hårt kallt, syrerikt mikroklimat nära benytan via protonpumpar och kloridkanaler, vilket löser hydroxyapatit. Den organiska matrixen bryts ned av cathepsin K och andra proteaser. Efter resorption följer osteoblasterna som bygger upp ny benvävnad i samma område, vilket gör benremodelleringen en cyklisk process.

Reglering sker framför allt genom RANK-RANKL-OPG-systemet. RANKL från osteoblaster och stromaceller binder till RANK på osteoklastprecursorer och stimulerar deras differentiering; osteoprotegerin (OPG) fungerar som decoy-receptor och hämmar signalen. PTH och calcitriol ökar RANKL-uttryck och osteoklastaktivitet, medan calcitonin hämmar dem. Mekanisk belastning och lokala faktorer påverkar också remodelleringen.

Osteoklaster är centrala för skelettets hälsa. För stor aktivitet bidrär till osteoporos, medan minskad resorption kan leda till osteopetros. Terapeutiska mål inkluderar bisfosfonater och denosumab, som hämmar osteoklastfunktionen och används vid osteoporos och cancerrelaterad bennedbrytning.