ombildningsfasen

Ombildningsfasen är beteckningen på den första fasen i en omvandlingsprocess då en ny struktur eller fas bildas från utgångsmaterialet. Den innefattar vanligtvis kärnbildning (nucleation), den inledande uppbyggnaden av ordnade enheter och etableringen av en stabil produkt. Induktionsperioder kan förekomma, och senare följer ofta en tillväxt- eller omorganisationsfas där den nya fasen får större volym och ordning.

Faktorer som styr ombildningsfasen är den termodynamiska drivkraften (t.ex. översaturation eller underkylning), temperatur, tryck, närvaro av föroreningar eller katalysatorer, ytors specifika verkan och blandnings- eller koncentrationsförhållanden. Kinetiken kännetecknas ofta av en induktionsperiod följt av snabb kärnbildning och senare tillväxt; i vissa system dominerar tvärtom en långsam omorganisation före betydande tillväxt.

Användningsområden: Inom kristallisation och materialsvetenskap används ombildningsfasen för att beskriva kärnbildning och första fasens struktur. Inom polymerer och biologiska system kan termen användas för tidiga skeden av fasseparation, polymerisation eller vävnadsremodellering. Inom geologi kan fasändringar beskrivas som bildandet av sekundära mineral eller utfällningar ur lösningar.

Metoder: Studier av ombildningsfasen bygger ofta på in situ-tekniker som ljusmikroskopi, elektronmikroskopi, röntgendiffraktion och kalorimetri.

Betydelse: En grundläggande förståelse av ombildningsfasen är viktig eftersom dess utfall påverkar slutprodukter och deras egenskaper, såsom kornstorlek, porositet, kristallorientering eller mekaniska och funktionella egenskaper hos materialet.