ogivbågen

Ogivbågen är en spetsbåge som kännetecknas av att konturen bildas av två symmetriska cirkelsegment som möts i en spets hög över marken. Denna form gör öppningen upplevt som högre och smalare än en rundbåge och möjliggör större spännvidder i väggar med relativt tunn bärförmåga.

Geometri och konstruktion: Bågen består vanligtvis av två rundbågar; deras centrum placeras nedanför öppningen så att bågarna möts i toppen och bildar spetsen. I gotikens arkitektur används ogivbågen ofta tillsammans med ribbvalv, vilket effektivt fördelar krafter ned i pelare och kolonner och därigenom möjliggör högre och ljusare byggnader.

Historia och användning: Ogivbågen utvecklades i västra Europa under medeltiden och blev ett av de mest karakteristiska dragen i gotiken. Den användes i kyrkor och katedraler och bidrog till den dramatiska höjden och ljusförhållanden som kännetecknar perioden. Från 1100- och 1200-talet spreds formen och blev vanlig i många byggnadsverk i Frankrike, England och Tyskland.

namn och betydelse: Begreppet kommer från franska ogive och engelska ogival arch, och syftar på den spetsiga formen som ofta uppfattas som symbol för gotikens estetik.

Variationer: Det finns olika varianter beroende på hur bågarna definieras; i praktiken räknas även lancetbågen ibland som en typ av spetsbåge. Den exakta profil och variant påverkar hur krafter överförs och hur byggnadsdelarna förbinds.