nedbrytningsteknik

Nedbrytningsteknik är ett tvärvetenskapligt område inom miljö- och kemiteknik som studerar och utvecklar metoder för att nedbryta och omvandla organiska och oorganiska ämnen samt material till mindre eller ofarliga produkter. Tekniken används inom avfallshantering, vatten- och markrening samt återvinning av material, särskilt polymerer och kompositer.

Huvudinriktningar är biologisk nedbrytning (bioremediering, kompostering, anaerob digestion, enzymbaserad nedbrytning), kemisk nedbrytning (oxidationsprocesser som Fenton, ozonering och avancerade oxidationsprocesser, hydrolys, fotokemisk nedbrytning) samt fysikaliska metoder såsom termisk nedbrytning (pyrolys, gassifiering) och andra fysikaliska processer.

Användningar inkluderar rening av avloppsvatten och industriutsläpp, mark- och grundvattensanering, nedbrytning av miljögifter samt materialåtervinning och kemisk återvinning av plaster.

Processdesign fokuserar på reaktortyper, kinetik och övervakning av nedbrytningshastigheter samt risk- och livscykelanalyser.

Utmaningar är bland annat bildning av giftiga mellanprodukter, energibehov och kostnader samt reglering och offentligt motstånd. Forskningen inom området omfattar mikroorganismer och enzymteknik, utveckling av katalysatorer, nanomaterial, samt modeller för att förutsäga nedbrytningskinetik och livscykelanalys.

Se även bioremediering, miljöteknik och cirkulär ekonomi.